Efter att tuppfäktning vart förbjudet så började gamla tuppfäktningentusiaster i england istället intressera sig för utställning och det var då MESarna avlades fram någon gång mellan 1850 och 1900. De är således en ren utställningsras och har aldrig någonsin använts till tuppfäktning. De har en kompakt liten kropp på långa ben med hård befjädring och en mycket upprätt hållning. Moderna engelska stridshöns dvärg är framavlade som en ren utställningsras och är allt annat än aggressiva (vilket många förväntar sig att de ska vara när de hör namnet). MESar är tvärtom mycket snälla, pigga, glada, nyfikna och orädda vilket gör att de är sällskapliga av sig och jättelätt blir tillgivna. De tål kyla dåligt jämfört med andra hönsraser så det får inte bli för många frysgrader i hönshuset på vintern om de inte ges tillgång till värmemöjlighet. Deras litenhet gör dem för övrigt väldigt lätta att ha; de tar liten plats, lortar ner otroligt lite och äter lika lite. De dammar inget alls och ger ifrån sig betydligt mindre fukt än vad andra höns gör. Detta är ingen ras man får några större mängader ägg av, hönorna lägger några få ägg som kommer ganska sporadiskt, men i gengäld ruvar de relativt gärna. (Dock är de lite opålitliga ruvare som ibland plötsligt kan tröttna närsomhelst under ruvningen.)
Stridisar sitter gärna på pinne, och kan flyghoppa ganska bra, men man får tänka på sitthöjden.
Även om tupparna är väldigt vänliga så sitter stridis-estetiken i.
Stridisar är otroligt små, speciellt jämfört med stora påfåglar.
Att sola i grupp är tupparnas favoritsysselsättning.
Är maten sen så får man höra det.
Stridishönorna är inte bara näpna, de är modiga också.